6 månader senare...

Stockholm, fast jobb, grymma kollegor, sambo, andrahandslya på lidingö
(fint ska det va),
sånglektioner, ryskalektioner och en kommande resa till moskva.
Implanerad semester, en gudfar rikare, förkyld och längtar efter helgens skärgårdsupplevelse.

Det är både mycket och inte mycket som har hänt. Samma goa vänner som jag tyvärr träffar lite mer sällan och bästa pojkvännen. Men som nu dessutom är min sambo. Det är stort!

Är inbiten textredigerare nu som på 9 månader lärt mig att sucka ganska högt och skratta ännu högre.

Saknar studentlivet och tycker det är skönt att slippa det. Är glad för min fasta lön och irriterad på att jag inte kan hålla i den!

Funderar på att starta en alldeles ny blogg!

Jesus oh Jesus!

Japp, detta har jag stått och sjungit i ungefär 36 timmar. Har jag blivit religiös? knäpp? Carola? (vilket ju skulla innefatta de föregående två).

Nä men möjligtvis, kanske, eventuellt frälst på ett annat sätt. Jag har sjungit gospel med 120 andra under ledning av Gabriel-"förfest med gabriel"-Forss.

VA??? Varför gjorde jag det? Det låter lite corny faktiskt. Var lite skeptisk när jag på fredagskvällen trippade in i Johanneskyrkan för att vara med i "du kan sjunga gospel - malmö". På ett dygn skulle 120 främmande personer lära sig 8 låtar och framföra dem inför publik på lördagskvällen. Självklart hamnade jag som i nån sorts tenorstämma som bestod av alla män som hade dykt upp. Det där med stämmor har aldrig varit min grej. Jag tror faktikst inte ens att jag har någon. Vi repade, och repade och skrattade och koreograferade och fikade och pratade (träffade rolig tant som varit i Afrika) och sen plötsligt var det lördag kväll, klockan slog sju och den betalande publiken anlände.

Och Fan var bra vi var!! Helt jävla sjukt vad man kan åstadkomma med en bra ledare och jävlig mycket optimism. När ska jag få vara med om det här igen? Helt jävla underbart roligt!

och ännu sjukare, jag tror jag fick en liten crush på Gabriel...

Nostalgi på nya stället

Igår hade vi gemensam lunch ute på stan hela avdelningen och något var så konstigt. Plötsligt kändes det som om jag var tillbaka i datasalen på IDP igen. För man kunde ju inte vända huvudet någnstans utan att få en kamera i fejan. Det blixtrade och klickade hela tiden och alla fick stå ut med att bli smygfotade. Helt underbart! Fyllde mitt tomrum efter Johan och Linda åtminstone till en liten liten del.

Sen var det ju det där med att bli bra på bild. Johan vet vad jag pratar om när jag säger att jag inte är drömmotivet att fota. Kan liksom aldrig slappna av tillräckligt länge för att det ska bli bra. Och nu när jag var bland nya folk visste jag inte alls hur jag skulle bete mig. Så jag gjorde nåt som hade kunnat riskera mitt rykte bland kollegerna för all framtid. Något som jag trodde att jag hade slutat med. Som jag LOVAT att aldrig göra igen.

Not the fingers!!!













Notera att alla ser mycket fram emot lunchen

En vanlig onsdag och längt längt...

Känner att jag borde uppdatera med lite bilder och sånt, men när jag är hemma ORKAR jag verkligen inte sitta vid en dator.
Läser på alla bloggar och saknar er otroligt mycket! Borde vara nöjd och leva i nuet men är så trött på att leta lghter som skiter sig och att inte få bo med min Frebr utan i en bäddsoffa i Skåne (vilket jag är tacksam för men har svårt för efter att ha bott själv) och jobba på ett kontor som är snorkallt och ligger i ingenstans.

Håller sakta men säkert på att komma in i jobbet dock. Vet vem som ska bli min närmaste kollega (hej Anneli!) och har varit med på en del möten där de största problemen med hela produktionen diskuteras. Roligt att det är samma problem som vi hade på Kåranen:) Varför blir allt så SENT? Och alla vill prioritera sin egen del i arbetet. Text ÄR faktikst viktigast!

Igår blev vi bjudna på Spettkaka till eftermiddagsfikat. Vem bjuder skåningar på Spettkaka? Kan ju bara vara en norrlänning. Från Åre för att vara exakt. Som för övrigt är väldigt rolig och skickar sorgliga nyhetsmail till hela kontoret när hon tappar ut någons yoggi ur kylen så att den går sönder.

Jag kämpar på! Hade glömt hur svårt det är att vara ny någonstans. Har jag ens varit det någon gång? När man pluggar är ju alltid ALLA nya samtidigt och fritiden är bara lära känna varandra-tid. För första gången är jag inte heller ensam om mitt namn då min företrädare (ironi?) heter samma sak. Jag är alltså nu Johanna M. Skulle kunna ta nåt av mina smeknamn men misstänker att jonkibonk inte går hem hos alla internationella kontakter. Och JB som frebr kallar mig är min företrädares initialer...

Nu är det dags för facebook!

Väl mött!

/Johanna Möller

Tack Stieg Larsson

Igår slog jag ihjäl cirka 22 mygg i sovrummet med Stieg Larssons pocketversion av "Flickan som lekte med elden" . Den har precis rätt tyngd för att ge en bra schwung och rätt tjocklek för att ligga bra i handen.


...Det kan få bli höst nu om det vill.

HOBNHKA!

Om man vänder N:et upp och ner så betyder det NYTT på ryska. En uppdatering är verkligen på sin plats här. Förbannade fula hattbild som har varit där forever!

Har jobbat drygt två veckor på oriflame nu och trivs jättebra! Synd bara att de flesta man jobbar med nu INTE ska med upp till stockholm. På min avdelning är det 2 förutom jag själv som ska med. Men nytt folk blir också kul. Kanske får jag till och med jobba med en nära vän;)

Första tiden har gått åt till att lära mig databasen som används för att översätta katalogerna till de 36 olika språken. Mitt ansvar kommer så småningom att bli Ryssland (som utgör 70% av hela Oriflames försäljning) och Litauen. Jag ska ersätta en Johanna för att det ska bli så enkelt som möjligt för alla parter☺ Är lite rädd för henne. Hon suckar mycket.

Mitt flyttdatum är nu bestämt till den 8 November, lite senare än jag trodde men helt ok. Kommer ju upp till en Frebr i en lägenhet! Har en sjyst på G nu efter många missar och vi hoppas jättemycket på den. Nellan ska ge sig iväg och inspektera och sen ska vi bara bestämma vilkor. Den låter lite för bra för att vara sann så än ropar jag inte hej!


BRÖLLOPET DÅ?

I helgen var det ju bröllop! Kära Anders och Kära Linda slog sina påsar ihop i vackra amiralitetskyrkarn I Karlskrona och jag och Erik hade den stora äran att sjunga och spela för brudparet I kyrkan. Kanske det svåraste jag har gjort.Hur fan gråter man INTE på ett bröllop? Middagen efteråt var underbar. Jag hade best man Per till bordet och det var hur mycket tal, dikter och sånger som helst. Även en och annan power point-presentation dök upp. Jikes! Men det var himla fint. Av oss 12 från Skåne fick Anders och Linda värlens bästa sångtext med instrument.

Nä nu kanske jag ska ta och göra något vettigt medan jag väntar på min handledare. Just det! Hittade kåranenalbumet och blev toksaknig efter alla er däruppe! Snart kommer vi!!

Puss

Veckans egotripp

Till sina 200 platser hade Oriflame tydligen fått in 3000 ansökningar! Jag fick ett jobb:)

Hurra!