Inte nu igen...

Fan också. Den här gången trodde jag verkligen att jag hade klarat det. Ett helt år, alldeles ren. Kan inte ens minnas när jag tänkte på det senast och suget har varit som bortblåst. Men så hände det. För exakt en vecka sen fanns det plötsligt där igen. I vår lägenhet, infört av en ny korridorskompis. Först kände jag ingenting. Tittade lite ointresserat på det. Men så till frukosten slog det till. Jag tog några skedar. Det var gott. Väldigt gott. På kvällen bad jag om lite mer och min snälle, men ont anande kompis erbjöd mig givetvis. Dagen därpå stod jag redan i kön på Netto med ett eget paket i famnen. Jag var fast igen! Mjölken går åt som smör i solsken och ingen måltid är värd att intagas utan ett glas att skölja ner med. Och sen ett till. Och sen ett innan läggdags. Och på morgonen börjar det om igen. Var det allt jag klarade av? Ett år och sedan totalt återfall på två dagar! Men jag har lovat mig själv, bara ETT paket. Sen är det slut. Och jag fasar för den dagen. Allt för snart är den här. Fan också.